Infallsvinkeln

Tro och politik utifrån en kristen infallvinkel

Årskrönika 2017

2017

Svensk politik

Partiledarbytet i moderaterna har onekligen gett partiet ett lyft de senaste månaderna. Partiet ligger nu på över 20 procent i mätningarna och Ulf Kristersson ligger själv starkt till i förtroendemätningar. En del av de nyvunna stödet kommer förstås av att man tagit tillbaka en del väljare som man tappat till sverigedemokraterna. Om det för länge kändes givet att sd skulle bli näst största parti i riksdagsvalet 2018 är det nu helt öppet om andraplatsen.

Precis som stödet för Trump i valet förra året till stor del var en reaktion på åtta år med Obama har framgångarna för sd till stor del varit en reaktion på en ganska radikal omsvängning i migrationspolitiken från inte minst just moderaterna. När moderater, sossar och andra partier nu återgår till en mer traditionell migrationspolitik är det inte överraskande att de också plockar tillbaka en del av sitt väljarstöd från sd.

Riksdagsvalet 2018 blir onekligen spännande. Inget av blocken kommer förstås vara i närheten av egen riksdagsmajoritet och sd kommer av allt att döma få en ännu starkare vågmästarroll denna gång. Såvida vi inte får en koalitionsregering med sossar, moderater och centerpartiet. Kanske en omöjlig tanke för några år sedan, men inte lika omöjlig längre. Centerpartiet har gått åt vänster på senare år och profilerat sig som det nya miljöpartiet. Det gamla miljöpartiet å andra sidan balanserar farligt nära fyraprocentsspärren. Vi skulle kunna få den intressanta situationen att både mp och kd ramlar ur riksdagen efter nästa val.

Att just kd ramlar ur tar jag mer eller mindre för givet med tanke på att de legat under spärren i nästan varje mätning på senare år. Jag gillar Ebba Busch Thor som partiledare men någon radikal omsvängning i partiets politik har det inte blivit och det är svårt att se varför kd behövs i svensk politik idag. Men jag hoppas att jag har fel, jag hoppas att kd gör en riktigt bra valrörelse och håller sig kvar i riksdagen trots allt.

Ser man till specifika sakfrågor är det mest alarmerande kanske ändå socialdemokraternas beslut i april att i strid med Europakonventionen förbjuda konfessionella inslag i konfessionella skolor. Och som vanligt har reaktionerna från kristet håll uteblivet helt och hållet. Tron på staten som allvetande och genomgod oberoende av alla bevis om motsatsen tycks prägla kyrkan lika mycket som svenskar i övrigt.

Europeisk politik

Britternas självständighetskamp går vidare. Trots ett katastrofalt parlamentsval regerar Theresa May vidare och det blir hon som får navigera sitt folk ut på okänt vatten efter hårda förhandlingar med EU. Ett EU som inte alls har någon lust att släppa Storbritannien ur sitt grepp och jag tvivlar inte för en sekund på att regimen i Bryssel kommer att göra allt i sin makt för att försvåra den brittiska folkviljan om självständighet från att realiseras.

Man hade förstås kunna önska att utfallet i folkomröstningen i Storbritannien fått EU-ledningen att ödmjuka sig och kanske välja en mindre federalistisk inriktning, men så tycks inte vara fallet. Snarare tvärtom, EU förefaller gå i en ännu mer federalistisk inriktning och försöka bygga något slags Europas förenta stater. Själv tycker jag det är en negativ utveckling, men svenskar i allmänhet håller inte med mig utan stödet för EU är högre i Sverige än i många andra länder.

Amerikansk politik

Första året med president Trump är snart till ända. Det har varit en blandad kompott, men utnämningen av Neil Gorsuch till högsta domstolen, utträdet ur Paris-överenskommelsen, erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad och den omfattande skattereformen (som sänker skatten för 80 procent av alla amerikaner och ger landet en mer konkurrenskraftig nivå på företagsskatten) gör att jag kan vara lite mer förlåtande kring fiaskot med Obamacare och frånvaron av nedskärningar i de offentliga utgifterna. Jag skulle utifrån detta sätta en fyra på en skala från ett till fem för president Trumps styre så här långt. Utan skattereformen och Jerusalem-erkännandet hade betyget bara blivit en trea.

Ingen har förstås missat alla utredningar som präglat det politiska samtalet kring amerikansk politik det senaste året. Det började med anklagelser om att Trump-kampanjen skulle ha samarbetat med Ryssland men har på senare tid kommit att handla mer om misstankar om korruption kring Clinton-kampanjens kontakter med Ryssland och på sistone allt starkare misstankar om korruption inom FBI i samband med avslöjandena kring Peter Strzok. Skulle det visa sig stämma att rysskonspirationen mot Trump är politiskt motiverad är det förstås en jätteskandal i upprullning. En annan jätteskandal i upprullning är uppgifterna om att Barack Obama skulle ha gett terrorgruppen Hizbollah tillåtelse att sälja droger i utbyte mot Hizbollahs hjälp med att få igenom kärnavtalet med Iran (ett avtal som på sikt ger Iran fria händer att bygga kärnvapen). Det är förstås viktigt att lyfta fram att precis som när det gäller Trumpkampanjens kopplingar till Ryssland är korruptionen kring FBI, Hillary Clinton och Barack Obama inte bevisad ännu. Men det är ingen vild gissning att det kommer att sätta sin prägel på det politiska samtalet under nästa år.

Mellanårsvalet 2018 kommer förstås att bli väldigt spännande. Larry Sabato har en väldigt bra sammanställning av läget som jag starkt kan rekommendera för den som är intresserad. Partiet som har presidentposten brukar alltid tappa röster i mellanårsval och gissningsvis kommer republikanerna att drabbas av detta nästa år. Vad gäller just senaten är de flesta av valen i delstater som nu har demokratiska senatorer, så demokraterna har mer platser som de måste försvara.

Övrigt

Fejknyheter fortsätter att prägla journalistiken. Daily Wire har gjort en intressant sammanställning över några ”nyheter” som visade sig vara påhitt. Svenska nyheter är nog dessvärre inte bättre på den fronten. Tvärtom känns det som att DN, Aftonbladet, Expressen och SvD numera är så fyllda med ”alternativa fakta” att man nästan börjar bli avtrubbad vid det här laget.

Det är glädjande att islamistiska IS under 2017 blivit mer eller mindre utplånade från Mellanöstern. Samtidigt fortsätter vågen av islamistiska terrordåd runt om i världen. Många av dem drabbar människor i utvecklingsländer och inte sällan är även muslimer bland offren. Detta gör förstås försvaret av islam hos den politiska vänstern desto mer anmärkningsvärt och problematiskt. Så länge man inte gör kopplingen mellan islam som ideologi och våldsdåd direkt motiverade av islam bär man ett moraliskt ansvar för alla döda och skadade, vilket omfattar vår svenska regering och alla journalister som fortsätter att beskriva islamismen i termer av ”inte representativt” eller använder termer som ”islamofobi” om avståndstagande från de mörka sidorna av islam. Dessa medlöpare till våld och terror har blod på sina händer, oavsett vilka titlar eller vilken självbild de bär på. Det kan låta hårt men jag menar det verkligen. Vi ska behandla muslimer med samma respekt och kärlek som alla människor och hat, hot och trakasserier i alla former mot muslimer i vårt land är oacceptabelt men ideologin som sådan måste vi fördöma reservationslöst.

FN förstärker sin roll som den internationella förgreningen av Ku Klux klan med sitt ensidiga motstånd mot Israel. Praktiskt taget alla resolutioner som FN tar är fördömanden av staten Israel och deras självförsvar, medan länder som Syrien, Iran, Nordkorea och Venezuela mer eller mindre slipper all form av kritik.

Vi fortsätter att gå mer och mer i en riktning mot ett kontrollsamhälle vilket är en oroväckande utveckling. Microsoft, Google och Facebook vet allt om oss och vad vi gör och vad vi tycker samtidigt som folkopinionen tycks gå mot en allt större acceptans för censur av obekväma åsikter.

Kampanjen #metoo har fått stort genomslag i höst och eftersom jag skrev om det i mitt förra inlägg tänker jag inte gå så mycket mer in på det här. Men ska man försöka passa in det som en pusselbit i ett större pussel kan man se det som en del av trenden av ett allt mer polemik i vårt samhälle, att man ställer en grupps intressen mot en annan för att skapa konflikter som inte skulle behöva vara konflikter. Min övertygelse är att jämställdhet gynnar hela samhället, men retoriken från många kan inte beskrivas som annat än manshat. Och precis som allt hat drabbar det den som hatar lika mycket som den som hatas.

Slutligen

Det är lätt att fastna i allt det negativa när man följer vad som händer i världen. Men trots allt känner jag ingen oro eller fruktan. Mitt hopp, min glädje, min kraft och min styrka är och förblir i Jesus Kristus, världens frälsare som gav sitt liv för oss på korset.

Jag vill också passa på  och tacka mina 1,5 läsare för ert trofasta stöd under året. 🙂 Utan er skulle jag inte känna inspirationen och motivationen att göra detta. Det kommer garanterat hända en massa saker under nästa år som är värt att uppmärksamma. Vi har ju valår i Sverige som sagt och även om mitt intresse för svensk politik svalnat på senare år blir det intressant att följa valresultatet och vilken regeringskonstellation vi kan tänkas få.

Som så ofta förr har jag fått i tankarna på om och hur jag ska förändra bloggen. Att rapportera om aktuella händelser kräver ett större engagemang än jag ibland känner att jag har. Arbete och annat gör att jag ibland inte kan kommentera viktiga och spännande händelser förrän dagar eller ibland veckor efter att de inträffat. Dessutom är det så att nyhetskommentarer kräver ganska mycket research, om jag påstår något vill jag alltid försäkra mig om jag har belägg för det jag påstår och att källorna jag hämtar information från är tillförlitliga. Och sånt tar tid.

Jag har även känt att jag skulle vilka lägga lite mer fokus på den teologiska aspekten av bloggen, något som jag tyvärr försummat ganska mycket under året. Jag är ingen teolog på något sätt och min tanke har snarare varit att på ett ganska grundläggande sätt förklara vad kristen tro är och vad det inte är. Göra kristendom begripligt för personer som själva har ganska begränsad kunskap om vad kristen tro faktiskt handlar om. Jag tror att många människor har en ganska fördomsfull bild av vad tro är för något och min förhoppning är att kunna nyansera den bilden något.

En annan tanke har varit att lite mer i detalj redogöra för mina åsikter i olika frågor. Inte kanske så mycket att argumentera för att jag har rätt utan för att resonera kring varför jag tycker och tror som jag gör. Som jag ofta varit inne på förut är allting inte antingen svart eller vitt utan snarare en gråskala med många olika nyanser. Det skulle i så fall kanske bli inlägg lite mer sällan (en-två gånger per månad) men istället desto längre inlägg.

Eller så byter jag inriktning ännu mer drastiskt och använder bloggen enbart till att lägga upp kakrecept. Vi får väl se.

Oavsett vilken inriktning denna blogg tar under året som kommer vill jag härmed avsluta med att önska alla mina läsare ett Gott Nytt År!

Annonser

Våldtäktsfabriken

3070342

Ingen har nog missat den senaste tidens uppmärksamhet kring sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor. Avslöjandena kring Hollywood-producenten Harvey Weinstein satte en snöboll i rullning som fått internationellt genomslag och i sociala medier har problematiken uppmärksammats genom hashtagen #metoo.

Det är svårt att inte bli berörd och bedrövad när man läser kvinnors redogörelser för vad de fått utstå och hur utbrett problemet faktiskt är. Att flickor och kvinnor utsätts för någon form av övergrepp är naturligtvis oacceptabelt och det borde ligga i allas intresse att få till en förändring.

Mycket har som sagts skrivits om problematiken. En del kloka saker, en del mindre genomtänkta. Mina två cent i frågan är knappast något revolutionerande, och detta inlägg bör nog snarare betraktas som tankar och resonemang kring problematiken snarare än någon lösning.

Kärnan i problematiken kring sexuella kränkningar, precis som kärnan kring varje samhällsproblem utan undantag, är Gudlöshet. Det låter möjligtvis som en förenkling eller kliché, men jag tror det är viktigt med att börja med det, därför att oförmågan att göra den kopplingen är anledningen till att jag dessvärre inte tror att vi kommer att se någon förbättring av situationen med mindre än att vi får en ny stor folkväckelse.

Vad vi ser idag är en direkt och oundviklig konsekvens av den sexuella så kallade ”frigörelse” som började på 50-talet och vars konsekvenser vi nu ser. Det framställs ibland felaktigt som att den sexuella revolutionen handlade om frihet och att det som fanns innan var förtryck. Den sexuella revolutionen var ett försök att frikoppla sex från kärlek, att frikoppla sex från moral, att frikoppla sex från konsekvenser. Sex blev en handelsvara istället för ett uttryck för kärlek och överlåtelse.

Det är ingen slump att det är i Hollywood som problemen först kom upp till ytan. Hollywood har alltid varit drivande i att försöka bryta ner alla normer om rätt och fel och verkat för en radikal samhällsförändring. Ingenstans glorifieras sexuella övergrepp och sexuell omoral så mycket som i underhållningsbranschen. Att det som porträtteras framför kameran återspeglas i värderingar hos de som arbetar bakom kameran har inte heller varit någon hemlighet. Många unga kvinnor har fått veta att deras enda chans till en filmroll är att prostituera sig till skrupellösa producenter och regissörer. Ingenstans objektifieras kvinnor heller så mycket som film- och musikindustrin.

Och det är inte bara den ”rumsrena” delen av filmindustrin som påverkat och förvrängt människors inställning till vad sex är och borde vara. Porrindustrin bär kanske ett ännu större ansvar för att forma hur människor förhåller sig till sex. När vi läser och förfäras över hur till och med barn begår sexuella övergrepp på andra barn måste vi förstå att deras ”sexualundervisning” till stor del kommer från porren som inte är längre bort än en sökning på internet.

En annan faktor som också spelar in är alkohol. Alkohol får en del män att göra saker de inte skulle göra utan alkohol, och det får kvinnor att göra saker de inte skulle göra annars eller utsätta sig för risker de inte skulle utsätta sig för annars.

Allt detta borde vara självklarheter, men tyvärr verkar debatten som varit den senaste tiden blunda för detta och fokus hamnar allt för ofta på helt fel saker och de slutsatser som dras missar oftast målet. En del reaktioner har hamnat i diket för hämnd och bitterhet. Hämndbegär, hat och bitterhet är inga konstruktiva krafter oavsett vad vi pratar om.

Feminism är inte heller någon lösning. Det är viktigt att lyfta fram det, för många av de kända personer inom underhållningsindustrin och på diverse nyhetsredaktioner som nu anklagas för sexuella övergrepp är uttalade feminister och verkar i vänsterradikala och radikalfeministiska miljöer. Jag hörde någon kvinna som apropå män anklagade för övergrepp sa att ”Jag bryr mig inte om ifall oskyldiga män blir av med jobbet”. Själv tror jag på rättsprinciper om att hellre fria en skyldig än att döma en oskyldig.

Att överhuvudtaget sätta upp andra ramar för sexualiteten än de bibliskt kristna har med all tydlighet visat sig vara ett fiasko. Det pratas ibland om samtycke som den enda norm som behövs. Ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Verkligheten är inte riktigt så enkel. Ett nej kan bli ett ja. Genom övertalning, genom manipulation, genom alkohol. Och ett ja kan bli ett nej. Det som i stundens hetta verkade som en bra idé kan dagen efter vara ett beslut som ångras. Ångras och kanske rent av anmäls. Problemet med att prata om samtycke som den enda nödvändiga normen är att samtycke i de flesta fall är omöjligt att bevisa eller motbevisa. Det enda samtycke som inte är subjektivt är det kristna bibliska äktenskapet. En man och en kvinna säger ja inför Gud och församlingen och skriver på ett papper. Tydligare än så kan det inte bli.

Man känner sig onekligen matt och maktlös när man läser om hur många kvinnor och tjejer behandlas. Som kristen kan jag bara be till Gud om väckelse och förändring, och försöka att själv vara ett bra föredöme för andra.

Den digitala diktaturen

Ur ett globalt och historiskt perspektiv är demokrati som vi känner den bara ett undantag, och mer och mer tyder på att demokratin sakta men säkert håller på att avvecklas. Till stor del med allmänhetens samtycke och med reella eller påhittade hot som täckmantel. Undersökning efter undersökning visar att inte minst unga idag är okej med inskränkningar av yttrandefriheten i en naiv tro att åtminstone deras egen yttrandefrihet aldrig kommer att inskränkas utan bara andras. Lauren Southern ger här ett intressant perspektiv på vad som kan vänta oss inom en inte allt för avlägsen framtid:

Jag tror det är viktigt att man är extremt vaksam med sitt digitala fotavtryck. Vi måste nog mer och mer utgå från att allt vi gör och säker kan och kommer att användas emot oss, och det som i dina öron är sunt förnuft och självklarheter kan i någon annans öron vara skäl nog att ta lagen i egna händer och bestraffa dig. Tolerans må vara ett modeord på 2000-talet men i verkligheten är vi nog idag ett mer intolerant samhälle än kanske någonsin förut. Även om det fortfarande inte finns anledning att förkasta all teknik och flytta ut i ödemarken bör man nog tänka både en och två gånger på hur man använder sociala medier och vilken information man tar del av, och kanske faktiskt läsa igenom användaravtalet nästa gång man uppdaterar en applikation i mobilen eller på datorn.

Samtal om abortfrågan

Ett av de mer laddade ämnena i vår tid är frågan om aborter. Ofta diskuteras frågan i ganska hätska ordalag eller inom grupper där alla antingen är för eller emot. Formatet nedan är därför ganska intressant, där en abortförespråkare ganska fritt får redogöra för varför hon tycker aborter är bra medan hennes samtalspartner emellanåt skjuter in med frågor och motargument. Vem som har rätt och vem som har fel är förstås upp till var och en att bedöma. Var jag står i frågan är ingen hemlighet och samtalet förstärker den bild som jag får varje gång abortförespråkare kommer till tals, nämligen att försvaret för abort är till 100 procent känslobaserat, medan försvaret för liv kan baseras lika mycket på rationella och vetenskapliga grunder som på moraliska.

Abortförespråkarens argument är ett som ofta återkommer, nämligen barnets förmåga att klara sig självständigt, något som Crowder påpekar skulle diskvalificera inte bara ofödda barn utan även spädbarn eller människor i livets slutskede från rätten till liv. Hon duckar även i den helt avgörande frågan om vad som är ett mänskligt liv. Slutligen är det värt att notera att hon även resonerar utifrån att ”jag tycker kanske det är fel men jag skulle inte vilja hindra någon annan från att göra det” vilket förstås är problematiskt på många sätt. Men oavsett var man själv står i frågan, det är ett intressant samtal som kanske får en och annan att reflektera över varför man faktiskt tycker som man tycker. Inte minst om man har fått för sig att frågan handlar om ”kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp” vilket det naturligtvis inte har.

Nynazister i Göteborg

Det är onekligen skrämmande att tusen nynazister idag demonstrerar på Göteborgs gator och samtidigt en viktig påminnelse om att hat och rasism är lika verkligt och påtagligt idag som det någonsin har varit. Vare sig de kallar sig nazister, vit-makt, ku klux klan eller något annat är rasister en mörk och tragisk avart av mänskligheten. Däremot tycker jag principiellt att i ett demokratiskt samhälle ska alla ha rätt att demonstrera för sin sak, hur motbjudande man än må tycka att den är. Jag tycker också att motdemonstrationer är kontraproduktiva då de dels tenderar att skapa oproportionerligt stort utrymme åt vad de demonstrerar mot, dels ofta resulterar i våldsamma sammandrabbningar och därför kräver stora polisiära insatser, något som i slutändan bekostas av oss skattebetalare.

Men hur man än vrider och vänder på det råder det ändå en bred konsensus om att rasism i alla dess former är något genuint ont och förkastligt. Den övertygelsen förenar människor från vänster till höger, från sosse till borgerlig, ljushyade och mörkhyade, rika och fattiga. Därför tror jag inte att  nazismen som ideologi kommer att bli något annat än en marginell företeelse i vår del av världen. Möjligtvis kan det förändras i tider av djup ekonomisk kris som vi hade på 30-talet, men där är vi som väl är inte ännu. Vardagsrasism i form av fördomar och stereotyper däremot är en annan sak, det är i högsta grad en realitet, men den typen av rasism genomsyrar nog de tio tusen motdemonstranterna i Göteborg lika mycket som gruppen de demonstrerar mot. Sådan rasism är mer ett uttryck för den mänskliga syndanaturen än politisk övertygelse.

Jag upplever det också som problematiskt att det som ibland kallas för den antirasistiska rörelsen så ofta kidnappas av vänsterextrema grupper. Tittar man på bilder från motdemonstranterna i Göteborg så hittar man flaggor med hammaren och skäran, en symbol som för många av oss är lika förkastlig och motbjudande som hakkorset. Det får en också att ifrågasätta om det överhuvudtaget är motstånd mot rasism som motiverar många av motdemonstranterna.

Men oavsett motdemonstranternas motiv, kampen mot hat och rasism som sådan är i allra högsta grad viktig och angelägen. Tittar man på exempelvis Martin Luther King och den rörelse han blev en symbol för i 60-talets Amerika så var det en rörelse som blev framgångsrik inte genom att ställa grupper etniska mot varandra utan genom att visa på vad som förenar oss och att vi alla tjänar på ett samhälle präglat av respekt och tolerans. Det tror jag att vi har mycket att lära av idag.

Trumps tal till FN

Donald Trump har ju onekligen blandat vänster och höger i sin politik så här långt och många är oroade över Trumps flörtande med demokrater som Pelosi och Schumer på senare tid. Däremot var det många som hyllade Trumps tal till FN som han höll häromveckan. Efter åtta år av undfallenhet gentemot diktaturer fick FN nu höra en amerikansk president som tydligt tog ställning för demokratiska värden och som visade att USA har en stor och viktig roll att spela för det världspolitiska säkerhetsläget på ett sätt som hans föregångare Obama inte hade vilja eller kompetens att göra. Den här typen av ledarskap och moralisk kompass är precis vad världen behöver i den osäkra tid vi lever i, även om det förstås inte uppskattades särskilt mycket av en och annan diktator i församlingen eller av våra svenska journalister. Här är talet i sin helhet:

 

Tim Pool rapporterar från Berkeley

Tim Pool uppmärksammades i Sverige häromåret när han besökte utsatta förorter som Rosengård och Rinkeby, men i USA har han gjort sig känd för att vara på plats och göra granskande journalistik i många olika sammanhang. Nu i helgen var han på universitetet Berkeley för att följa ett yttrandefrihetsevent som precis som väntat mötte stort motstånd från vänsterextrema gruppen Antifa. Fascism i antifascismens namn är onekligen ett märkligt fenomen men Antifa har på senare tid fått fäste i USA och ofta varit involverade i våldsamma sammandrabbningar. Denna gång fanns som väl var många poliser på plats vilket hindrade några större incidenter:

Kan vara värt att notera att svastikor och andra rasistiska symboler helt lyste med sin frånvaro men sådana petitesser som verkligheten hindrar förstås inte Antifa som dock hade vänligheten att avstå från stenkastning denna gång. Om det beror på återhållsamhet från Antifa eller den stora polisiära närvaron låter jag däremot vara osagt.

 

Den viktigaste frågan

Ingen fråga i mänsklighetens historia är kanske lika viktig som frågan Jesus ställer till sina lärjungar om vem människor säger att han är. Svaret på den frågan har förändrat människors liv och hela samhällen i snart 2000 år:

Predikan ”The Great Question” med Donnie Swaggart

Bibelstudium med Gabriel Swaggart

Varje vecka visar SBN ett Bibelstudium med Gabriel Swaggart där man går in på djupet i olika teologiska frågor. Kan varmt rekommenderas oavsett om du själv varit troende i många år eller om du inte är kristen men bara är nyfiken på att lära dig lite mer om kristendom:

Generation of the Cross 2017-08-26

 

 

Vad forskningen säger om klimatförändringarna

Föreställningen att klimatförändringar styrs av människor och inte av naturlagar har blivit den nya folkreligionen och heretiker som på vetenskapliga grunder ifrågasätter eller bara vill nyansera frågan om vilka faktorer som påverkar klimatet möts i regel av antingen tystnad eller ilska. Nedanstående video reder på ett pedagogiskt sätt ut vad forskning faktiskt visar när det gäller klimatförändringar:

Som jag varit inne på vid flera tillfällen förut, jag utesluter inte möjligheten att människan i viss utsträckning kan tänkas påverka klimatet och jag är mer än villig att revidera min uppfattning den dag vi har vetenskaplig forskning som stöder uppfattningen att klimat är något som styrs av människor, men vi är inte där idag.

Att ha ett vetenskapligt förhållningssätt till klimateskatologin ska inte heller förväxlas med att inte bry sig om miljön och den planet vi bor på. Tvärtom, mycket av de åtgärder som Al Gore och andra klimatalarmister bidrar lite till att förbättra miljön men desto mer till försämra människors levnadsstandard och hålla människor kvar i fattigdom.

Detta kan vara värt att ha i åtanke varje gång nyhetsmedier försöker göra kopplingar mellan naturkatastrofer (vilka är en realitet) och mänsklig klimatpåverkan (vilket enligt en välvillig tolkning kan beskrivas som en teori).