Konservatism

Mot bakgrund av den ideologiska kursändring som kristdemokraterna gjort under Göran Hägglunds ledning finns det anledning att fråga sig om inte det finns utrymme för åtminstone ett konservativt parti i svensk politik, och vilken politik ett sådant parti i så fall skulle verka för.

Konservatismen som ideologi har ju funnits länge och vilar på idéer som utformats av personer som Edmund Burke och Russell Kirk. Några av de viktigaste inslag i konservatismen är tron på att det existerar en naturlig lag (som existerar oberoende av människors vilja och som människan inte kan förändra), och tron på att människan är en ofullkomlig varelse. Därmed går konservatismen bland annat emot såväl synen på samhället som ett experiment som tron på att det går att skapa utopiska samhällen.

En viktig del i konservatismen är värnandet av de mindre och frivilliga gemenskaperna, och även uppfattningen att statens inflytande över sina medborgares liv bör hållas till ett minimum. Teaparty-rörelsen i USA blev en folkrörelse därför att människor med vitt skilda bakgrunder och uppfattningar i övrigt såg faran i att statens storlek och makt växer på de vanliga medborgarnas bekostnad.

Personligt ansvarstagande är en dygd som ett konservativt svenskt parti också borde lyfta fram. Det innebär inte alls något avståndstagande från all form av offentligt finansierad välfärd, men försörjning genom arbete bör vara målet och normen, och beskattningen måste hållas på en nivå som gör att människor kan leva på sin arbetsinkomst, oavsett om man tjänar mycket eller litet.

Kärnfamiljen som en viktig och samhällsbärande institution är också något som bör lyftas fram. Otaliga studier visar att barn som får växa upp tillsammans med sina gifta biologiska föräldrar har bättre förutsättningar än andra att klara sina studier och växa upp och bli en produktiv del av samhället. Kopplat till detta är också barns rätt till en trygg och jämställd uppväxtmiljö, vilket innebär att vi i familjen liksom i samhället i övrigt värdesätter både manligt och kvinnligt inflytande gällande barnets fostran. Detta innebär givetvis inte ett nedvärderande av ensamstående föräldrar som fostrar sina barn efter bästa förmåga, inte heller är det någon kritik mot människor som av olika anledningar lever ensamma. En positiv syn på kärnfamiljen är ett område som ett konservativt parti högljutt och frimodigt kan utmana vänstern och socialliberalerna vars totalhavererade familjepolitik otaliga människor fått skörda konsekvenserna av de senaste årtiondena.

En annan viktig del är en sekulär stat. Det innebär att staten inte har rätt att med lagstiftning eller ekonomiska påtryckningar styra över människors tro. Däremot ska troende ha samma rätt som alla andra att leva i enlighet i med sina övertygelser och även att verka för sina övertygelser i såväl politiska som andra sammanhang. En hetslagstiftning som i likhet med den svenska kriminaliserar traditionell kristen förkunnelse är därför oförenlig med sekulär stat.

Alla människors lika värde är en självklar del av konservatismen, och främjandet av mänskliga rättigheter är därför mycket angeläget. Viktigare än alla andra mänskliga rättigheter, ja rent av en förutsättning för att några mänskliga rättigheter överhuvudtaget ska vara relevanta, är rätten till liv. Därför är det naturligt för många konservativa att vilja se en förändring och skärpning av nuvarande abortlagstiftning. Detta ska inte förväxlas med ett totalt och omedelbart abortförbud, däremot bör man vara öppen för alla metoder som faktiskt ger ett påtagligt och positivt utfall i abortstatistiken.

Människans rätt till valfrihet är viktig på många områden, inte minst gäller detta friskolor. Ett konservativt parti bör därför verka för att möjligheterna för friskolor att etablera sig och verka förbättras. Detta gäller bland annat konfessionella friskolor, där den nya svenska skollagen är undermålig och i direkt konflikt med internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige i andra sammanhang säger sig vilja följa.

Sverige bör även omedelbart ändra lagen så att hemundervisning tillåts.

Den kristna värdegrunden är en viktig del i ett konservativt samhällsbygge, och är något som kommer till uttryck i allt som skrivits ovan. En kristen värdegrund innebär däremot inte att staten ska verka för kristendom, det är istället kyrkans och enskilda kristnas uppgift. En kristen värdegrund innebär inte heller en begränsning i fri- och rättigheter för människor som inte bekänner sig som kristna, snarare tvärtom.

Utökad yttrandefrihet, utökad valfrihet ifråga om skola och barnomsorg, ett förenklat regelsystem för företagande och beskattning, slut på statligt förmynderi och detaljstyrning, allt detta är saker som de flesta icke-socialister oavsett övertygelser i övrigt kan skriva under på. Och långt fler än bara frikyrkligt kristna värdesätter familjen och föräldrars rätt att fostra sina barn efter egna övertygelser och värderingar.

Jag tror definitivt att det finns plats för ett konservativt parti i Sverige, ett parti som vågar utmana etablissemanget och stå upp för sina värderingar, och som kan verka för ett samhälle där alla får plats och där man inser alla människor är olika, alla människor är ofullkomliga, men framförallt så är alla människor värdefulla.

Ett parti som kan leverera ovanstående, det partiet har min röst i nästa riksdagsval. Ett parti som vågar stå upp för sina värderingar och övertygelser, ett parti som inte har något emot att vara kontroversiellt, ett parti som gläds efter varje arg eller nedlåtande ledare i svensk kvällspress, ett parti som inte ser makt som ett självändamål utan som ett verktyg för förändring, det partiet kommer att få min röst.

(SvD, DN, SvD).

• Publicerat i: Svensk politik
• Taggat:Konservatism, Religionsfrihet, Teaparty-rörelsen, Utbildning