Infallsvinkeln

Tro och politik utifrån en kristen infallvinkel

Amerikanskt perspektiv på svensk utbildning

Jag har ofta skrivit om vad jag upplever som problem med den ideologiska snedvridningen i svensk utbildning. Förmedlande av kunskap har fått en allt mer marginaliserad roll medan förmedlande av värderingar och åsikter fått en desto större plats. Värderingar och åsikter som i många fall står i direkt motsats till vetenskapliga fakta. Därför tycker jag det är intressant när jag läser den amerikanske ekonomiprofessorn Daniel B Kleins observationer kring hur han som utomstående uppfattat det svenska skolväsendet:

”Dina barn blir indoktrinerade i skolan”

Tidigare har vi ju alltid kunnat förlita oss på att den mångfald som existerar i form av fristående konfessionella skolor garanterar att indoktrinering i någon form aldrig kan få ett totalt genomslag i vårt samhället, att det alltid kommer att finnas åtminstone en liten minoritet som går emot strömmen och vågar ifrågasätta de dominerande perspektiven, men i takt med att tyglarna dras åt kring friskolorna, särskilt de kristna friskolorna, minskar också utrymmet för den normkritik som en minoritetsuppfattning (oavsett vilken) i ett samhälle per definition bidrar med.

Jag har inte alls några problem med att det finns skolor som genomsyras av vänsterideologi och som fostrar eleverna i samma anda, men jag menar att det måste finnas alternativ och jag är livrädd för ett samhälle där vänsterperspektivet är det enda tillåtna och det enda existerande.

Mordet på Seth Rich

Något som uppmärksammats mycket de senaste dagarna (men inte av svenska tidningar förstås) är nya uppgifter gällande mordet på DNC-medarbetaren Seth Rich. Stefan Molyneux reder ut läget:

Svårt att veta vilka slutsatser man ska dra. Precis som när det gäller Trumps Rysslandskopplingar finns här än så länge inga bevis för ett samband mellan mordet på Rich och makarna Clinton eller någon annan inom demokraterna, det är viktigt att komma ihåg. Ändå har vi här en intervju där Julian Assange i praktiken erkänner att det var Seth Rich som läckte information om demokraterna till Wikileaks. Även om så skulle vara fallet bevisar det förstås inte att det var därför Rich blev mördad. Det kan vara ett misslyckat rånmord och ingenting mer. Samtidigt finns det så mycket omständigheter som gör det svårt att helt släppa känslan av att någonting mer ligger bakom det hela. Demokraterna själva har ju knappast gjort något för att skingra misstankarna, snarare tvärtom. Man vägrade exempelvis att låta FBI undersöka deras servrar. Istället anlitade man privata företaget Crowdstrike som först hävdade att det skulle kunna vara Ryssland som låg bakom (för att senare ta tillbaka dessa uppgifter). Om läckan till Wikileaks kom från en av partiets egna medarbetare skulle det förklara deras iver att flytta över uppmärksamheten någon annanstans, exempelvis på Putin och ryssarna. Återigen, skulle det visa sig att Seth Rich var den som läckte uppgifter om demokraterna och makarna Clinton till Wikileaks bevisar det inte att det var därför han blev mördad, men det är nog så viktiga uppgifter i vilket fall, därför att det punkterar själva grunden för konspirationen om Rysslands inblandning i presidentvalet.

Hade situationen varit den omvända, att det istället var Trump som kunde misstänkas för något motsvarande som detta, är det nog ingen djärv gissning att det hade varit stora rubriker och dagliga uppdateringar om detta i samtliga svenska (och därmed Clinton-lojala) nyhetsmedier.

Utredaren Rod Wheeler som först berättade att Seth Rich var den som läckte uppgifter till Wikileaks ändrade bara någon dag senare sina uppgifter:

Så vad är då sanningen i det hela? Dra dina egna slutsatser.

 

Dubbla måttstockar

Det fortsätter att storma kring Donald Trump, och det är fortfarande konspirationerna kring att Putin manipulerade valutgången i det amerikanska presidentvalet som vänstern och Clinton-media både i Sverige och i USA biter sig fast vid. Jag vill vara tydlig med att jag tycker det är bra att det görs en utredning, under förutsättning att det finns sakliga och inte enbart politiska skäl för det. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att inga som helst bevis ännu har lagts fram för det som Trump utreds för. Noll. Ingenting alls. Det är inte som i fjol när FBI slog fast att Hillary förvisso gjort sig skyldig till brott men menade att hon inte gjort det med flit. När det gäller Trump har vi än så länge inga bevis alls för att något olagligt överhuvudtaget. Detta kan ändras om bevisning dyker upp, men i nuläget finns det inga sådana bevis.

Vi ska också komma ihåg att Obama inte åtalades för några av sina övertramp, vare sig det handlade om operation Fast and Furious (där Obama-administrationen gav vapen åt kriminella gäng i Mexico som ledde till över 200 mord, varav ett på en amerikansk medborgare på amerikansk mark), eller IRS-skandalen (där det amerikanska skatteverket stoppade ideella organisationer baserat på deras politiska eller ideologiska inriktning och i princip avgjorde valutgången i mellanårsvalet 2012), så ribban för att åtala en sittande president är uppenbarligen extremt hög.

En annan aspekt som vänstern märkligt nog bortser ifrån är att avslöjandena om korruption hos Hillary Clinton och det demokratiska partiet ju faktiskt är objektivt sett sanna. Det handlar om mejl, ljudinspelningar och till och med videoklipp där Hillary och hennes parti gör sig skyldig till moraliskt tveksamma och i vissa fall olagliga saker. Även om vi leker med tanken att teamet bakom Wikileaks inte själva ville släppa sitt material utan att det på något sätt var Ryssland som lurade/tvingade/manipulerade Wikileaks att släppa sitt journalistiska arbete, ett arbete som Wikileaks efter månader och år av research egentligen hade för avsikt att stoppa ner i en låda och gräva ner i marken för att aldrig nämna om det för någon: Har det någon betydelse för skuldfrågan gällande det som Hillary och demokraterna avslöjades för?

Nej, självklart inte. Skuldfrågan och sättet som skulden avslöjades på är två helt olika frågor. För att göra en jämförelse: Anta att det fanns en video i vilken Donald Trump hade fångats med att skjuta någon. Trumps skuld hade naturligtvis inte påverkats av huruvida videon togs av en journalist på New York Times eller av en person med kopplingar till Rysslands underrättelsetjänst. Det hade möjligtvis kunnat påverka hur videon fått användas i en rättegång, men skuldfrågan som sådan hade inte förändrats. Att Trump av allt att döma inte gjort något olagligt betyder förstås inte att han inte agerat olämpligt eller förhastat, exempelvis vad gäller utnämningen av Michael Flynn till nationell säkerhetsrådgivare.

För den som hunnit glömma vad Wikileaks faktiskt avslöjade gällande Hillary Clinton och demokraterna finns en sammanfattning här. Även om man köper konspirationsteorier om att Wikileaks egentligen inte alls ville offentliggöra informationen utan tvingades till det av Putin själv tror jag ändå de flesta kan se hur avslöjandena i sig bidrog till allmänhetens bild av Hillary och hennes parti som korrupta. Så länge korruptionen är ett faktum spelar det kanske mindre roll vem budbäraren är som avslöjar korruptionen. Och återigen, till dags dato saknas bevis för att Ryssland skulle ha haft någon avgörande inverkan på valet. Jag tvivlar inte för en sekund på att Ryssland skulle ha velat påverka valutgången 2016, precis som man ville 2012 och 2008 och förmodligen varje amerikanskt presidentval som hållits i modern tid. Men bevisen för att de faktiskt lyckades existerar än så länge inte.

Tvära kast

Den här var lite rolig tyckte jag. En programledare berättar för sin publik att Trump sparkat FBI-chefen James Comey, och istället för att bua så jublar publiken. Anledningen är förstås att de i månader fått höra att Comey är dålig och borde få sparken, men när Trump sparkar Comey förväntas de plötsligt tycka att Comey är ett helgon som inte alls borde få sparken. Inte lätt att hänga med i svängarna alltid, så man får väl ha överseende med publikens reaktion:

Att en del ledande demokrater för bara några månader gick ut i tv och sa att Comey borde få sparken för att nu säga precis motsatsen är det förstås också många som uppmärksammat:

Nu ska dock sägas att det inte bara är folk på vänsterkanten som gjort sig skyldiga till detta hyckleri. Även många konservativa som med rätta anklagade Obama för vad gäller exempelvis executive orders och big government verkar inte ha några problem när Trump gör sig skyldig till samma sak. Den sjukvårdsreform som nu diskuteras är ju bara en något bättre variant av  Obamacare, för att ta ett exempel. Det bör kanske ändå inflikas att många av Trumps executive orders gått ut på att vända Obamas, så det är ju mer okej. Men nog finns en oroande trend att många så kallade konservativa tycks ha överseende med dålig politik bara för att det kommer från en republikan och inte en demokrat. På Trumps plussida har vi förstås ändå utnämnandet av en konservativ domare till högsta domstolen, något som kommer att få konsekvenser för många årtionden framöver, och häromdagen berättade Trump att han kommer att göra en utredning av vallagar och se vad man kan göra för att minska valfusk, något som jag länge tyckt är oerhört angeläget. För oss svenskar är det ju en självklarhet att man ska kunna identifiera sig för att få rösta men detta har demokraterna i USA länge bekämpat med näbbar och klor, givetvis för att de har mest att förlora på det.

Trump kickar Comey

Dagens mest omtalade nyhet är förstås Donald Trumps beslut att avskeda FBI-chefen James Comey. Det finns många olika aspekter på detta och det går att argumentera både för att beslutet var rätt och för att beslutet, eller åtminstone timingen, var fel. Comey har onekligen blivit en politiskt kontroversiell FBI-chef och oavsett om han har sig själv att skylla för detta eller inte så är det förstås inte bra för den instans och det ämbete han företrädde.

Obama hade ju för vana att utse sina supportrar och bidragsgivare till höga positioner och även om Comey i motsats till exempelvis William Orrick (domaren som på eget bevåg stoppade Trumps beslut om inreseförbud från länder som sponsrar terrorism) förmodligen inte gett pengadonationer på hundratusentals kronor till Obama eller demokraterna så hade Comeys agerande framförallt vad gäller brottsutredningen mot Hillary Clinton gjort honom till en belastning och skadat anseendet för den organisation han arbetade för. Det var många som höjde på ögonbrynen i somras när Comey beslutade att lägga ner förundersökningen mot Clinton med motiveringen att hon förvisso förmodligen hade brutit mot lagen men att hon inte hade kriminella avsikter. Trots att kriminella avsikter juridiskt sett saknar relevans när det gäller hantering av hemligstämplad information och rikets säkerhet. Comeys resonemang i somras innebar ju i princip att även om Hillary av misstag hade råkat mejla amerikanska kärnvapenkoder till rysk underrättelsetjänst så hade det inte varit skäl nog att väcka åtal. Sedan blev ju hanteringen av utredningen av Clinton knappast mindre kontroversiell när det framkom att bara dagar innan Comey gick ut med sitt beslut om att inte väcka åtal hade ingen mindre än Bill Clinton haft ett hemligt möte med riksåklagare Loretta Lynch (även hon utsedd av Barack Obama).

Till Comeys försvar kan bör dock framhållas att just mötet mellan Clinton och riksåklagaren dagarna innan Comeys tillkännagivande var ett av skälen till att han valde att återuppta utredningen bara dagar innan presidentvalet i höstas. Men då var förstås skadan redan skedd, och Comey hade lyckats göra sig förhatlig hos både republikaner och demokrater. Och i höstas så krävde ju faktiskt även många demokrater att Comey skulle avgå. Hade Hillary vunnit valet hade Comey garanterat fått sparken för länge sedan. Så, var Trumps beslut att kicka Comey därmed rätt?

Jag kan ju tycka att det bästa hade varit om Comey hade valt att själv avgå, lämpligtvis någon gång i december när valet redan var över och innan Trump hade tillträtt. Nu gjorde han inte det, utan Trump blev själv tvungen att ta beslutet. Vissa har menat att den så kallade ”Rysslandskopplingen” hade en inverkan på Trumps beslut, och det tror jag stämmer, om än kanske inte riktigt på det sätt som Clinton-medier både här och i USA är inne på. Faktum är ju att i veckans utfrågning i senaten medgav både förre riksåklagaren Sally Yates och underrättelse-chefen James Clapper att det fortfarande inte finns några som helst bevis på att någon Rysslands-konspiration skulle ha fått Trump vald. Detta var tydligen nog för Trump som bedömde att hela Rysslands-historien därmed var utagerad och ett avsked av Comey därmed okontroversiellt. Vilket förstås får anses som dåligt omdöme från Trumps sida, Trump har uppenbarligen underskattat vänstermediers förälskelse i konspirationsteorier och total frånvaro av bevis kommer knappast att ta död på just denna konspiration.

Det finns många bra anledningar att kritisera Trump (exempelvis för att driver en ekonomisk politik som är lika mycket big government som vilken demokrat som helst) men i just detta fall är det nog bara timingen som man rimligtvis kan ha invändningar emot. Nu får man bara hoppas att Trump lyckas hitta en riktigt bra ersättare till den viktiga posten som ny chef för FBI.

 

Skamligt, Sverige

Sveriges utrikespolitik under regeringen Löfvén har knappats varit någon succé. Den feministiska rödgröna regeringen röstade ju häromdagen för att välja in Saudiarabien i FN:s jämställdhetskommission, något som jag gissar man kommer att få svårt att motivera för sina väljare i kommande valrörelse. Men mest alarmerande kanske ändå har varit den tydligt antisemitiska hållningen i relationen till Mellanösterns enda demokrati Israel. Som jag varit inne på förut hade ju regeringen knappt tillträtt innan man gav sin oreserverade kärleksförklaring till den djupt rasistiska terrororganisationen Hamas genom sitt erkännande av ”Palestina” som stat. Och nu i veckan var det dags igen, när Sverige tillsammans med en rad diktaturer röstade för en resolution som förnekar Israels rätt till sin huvudstad Jerusalem.

Skäms, Sverige! Skäms, Stefan Löfvén! Skäms, Margot Wallström! Skäms, socialdemokrater och miljöpartister!

Är Antifa de nya Ku Klux Klan?

Det är ju onekligen märkligt att vänstern i USA är så tysta om fascistiska Antifas hot och våld mot politiska meningsmotståndare. Självklart representerar de inte majoriteten av Trumps kritiker, men det hade inte skadat om företrädare för demokraterna åtminstone ville vara tydliga med att de inte vill förknippas med Antifa och de värderingar de står för. Om samhällsklimatet håller på att bli så i USA att man inte nöjer sig med debatt och dialog för att övertyga utan ser våld som en legitim metod är det förstås väldigt allvarligt. En gång i tiden agerade Ku Klux Klan i princip som demokraternas väpnade gren och vi får verkligen hoppas att det inte är Antifa som nu håller på att ta över den rollen.

För övrigt tycker jag att motdemonstrationer i regel är en dålig idé. Allt de gör förutom att allt som oftast urarta i våldsamma sammandrabbningar är att ge större uppmärksamhet åt den ursprungliga demonstrationen, och det kan ju knappast vara något man strävar efter.

Dåliga idéer

När islam omnämns i samband med våld och förtryck brukar det hävdas att dessa illgärningar begås av en minoritet och att de flesta muslimer inte alls delar dessa antidemokratiska värderingar. Det är onekligen ett resonemang man kan sympatisera med, men dessvärre är det helt enkelt inte sant. Det kan möjligtvis vara sant inom vissa kretsar, exempelvis muslimer som flyttat till västvärlden och bott här under många år och som valt att assimilera sig till kulturen i sitt nya hemland, och det är självklart positivt att dessa grupper finns, men undersökning efter undersökning visar ändå att dessa moderata toleranta muslimer utgör en försvinnande liten minoritet. Jag tror det är viktigt att vi visar vägen genom att föregå med gott exempel, genom att visa på tolerans och respekt för människor oavsett politisk eller religiös övertygelse, men jag tror det är lika viktigt att vi är ärliga med att islam i likhet med andra totalitära ideologier inte är kompatibla med kristna västerländska värderingar om demokrati och alla människors lika värde.

100 dagar med Trump

Häromdagen passerade Trump 100 dagar som president. Alla nyhetsmedier och tyckare har gjort sin utvärdering och även jag tänkte försöka mig på en analys av hur Trump har lyckats så här långt. Det är naturligtvis svårt att säga mycket så här tidigt.

Drygt en halv miljon nya arbetstillfällen har skapats, och aktiemarknaden har nått nya rekordnivåer. Man kanske ska vara försiktig med att dra allt för mycket slutsatser av detta, men det är möjligtvis en indikation på att marknaden räknar med en mer tillväxtvänlig ekonomisk politik jämfört med den mer socialistiska ekonomiska politik man haft under åren med Obama, och på arbetsmarknaden kan siffrorna möjligen vara en indikation på att man förväntar sig en politik mer inriktad på företagande än bidragsberoende. Samtidigt var tillväxten första kvartalet bara 0,7 procent vilket inte alls är tillräckligt bra. Men som sagt, det är tidigt ännu, och man ska vara försiktig med att dra allt för stora växlar åt ena eller andra hållet. Ekonomiska siffror så här tidigt in på ett presidentämbete är alltid en kombination av den nyvalde presidenten, den föregående presidenten, och (till största delen) konjunkturfaktorer som ingen president egentligen har någon större inverkan på.

På minussidan hamnar definitivt att Trump ännu inte fått igenom en ersättare till katastrofala Obamacare. Jag hade inte förväntat mig en ny lag redan de första 100 dagarna, men nu lade Trump ändå fram ett förslag, och det förslag som lades fram höll inte alls måttet. Att invänta att Obamacare kollapsar av sig själv (vilket det hade gjort oavsett om vi haft en demokrat eller en republikan i vita huset, pga att de höga försäkringspremierna i Obamacare gör att fler och fler friska drar sig ur, vilket gör det dyrare för de som är kvar, vilket gör att ännu fler drar sig ur) duger inte, och här har republikanerna ändå haft gott om tid på sig. Något i linje med exempelvis Rand Pauls förslag hade varit värt att testa tycker jag.

På minussidan hamnar också att Trump tycks ha ändrat sin tuffa hållning till FN, Nato och Parisavtalet, även om det fortfarande är oklart exakt vad denna attitydförändring kommer att få för konsekvenser. Jag har inte mycket till övers för en genomkorrumperad och antisemitisk organisation som FN och skulle gärna se att USA gick ur FN helt och hållet eller åtminstone ställde in alla sina betalningar till FN. Nato däremot är jag för även om jag tycker organisationen behöver reformeras och bli en mer tydlig röst för fred och demokrati i världen. Nato har ju varit knäpptysta både ifråga om Nordkorea, Iran, Syrien och i princip varje internationell kris sedan konflikten på Balkan i början av 90-talet, däremot har man tagit för givet att USA ska garantera säkerheten om något Nato-land känner sig hotat. Och jag tror definitivt på internationellt samarbete på miljöområdet, däremot tror jag inte på Parisavtalets åtgärder som skulle sänka energiproduktionen till en närmast förindustriell nivå samtidigt som effekterna på klimatförändringar skulle bli knappt mätbara ens med förespråkarnas egna siffror.

På minussidan har vi även Trumps hantering av murbygget mot Mexico. Att i valrörelsen lova att Mexico skulle betala för den var ogenomtänkt. Och nu har Trump misslyckats med att få med murbygget i sin nya budget. Det senare är dock inte bara Trumps fel, ska tilläggas, och många tror att de republikaner och demokrater som röstade mot finansiering av muren kommer att straffas av sina väljare i nästa års kongressval. Trots allt är det ganska många amerikaner som oroas över införseln av vapen och droger över gränsen, och av kriminella gäng som MS-13, och det är nog inte helt enkelt att förklara för väljare varför man motsatt sig en åtgärd som skulle kunna sätta stopp för allt detta.

På plussidan har vi utnämningen av Neil Gorsuch som ny domare till högsta domstolen, något som kommer att få konsekvenser långt efter att Trump lämnat vita huset. Vi har förslag till skattereformer som bland annat skulle innebära en sänkt bolagsskatt (och därmed massor med nya arbetstillfällen). Vi har Trumps beslut att stoppa finansieringen av abortindustrin i form av exempelvis FN-organet UNFPA, och Trump har även gett delstater rätten att dra in bidrag till Planned Parenthood (som i höstas avslöjades med att sälja kroppsdelar från döda barn).

På plussidan har vi även Trumps ambition att avskaffa det så kallade Johnson amendment som inskränker yttrandefriheten för kyrkor och för religiösa organisationer. Trump har även tagit beslut om avregleringar för företagare som speciellt kommer att göra det lättare för småföretagare att etablera sig. Han har även tagit beslut om att stärka upp USA:s försvarsmakt vilket behövs i oroliga tider som dessa. Vi har även beslutet om att dra in statliga bidrag till städer som inte följer federala lagar om hantering av illegala immigranter (så kallade ”sanctuary cities”). Visst går det att argumentera för om immigrationslagarna (eller vilka lagar som helst) är bra eller dåliga, men det ska självklart inte vara frivilligt att följa lagen eller inte.

Med andra ord en ganska blandad kompott så här långt. Jag är också fortsatt skeptisk till Trumps syn på frihandel eftersom jag tror att inskränkningar i frihandel kommer att ge skyhöga priser på konsumtionsvaror vilket minskar försäljningen vilket försätter inhemska företag i konkurs. Samtidigt så visste vi redan från början att Trump ideologiskt sett är en mittenpolitiker vilket rimligtvis också innebär att vi kan förvänta oss en mer mittenorienterad politik jämfört med vad republikanerna brukar förespråka. Det är som sagt fortfarande tidigt, och det kommer att dröja innan vi får en riktigt klar bild av i vilken riktning Trump vill föra Amerika, samtidigt som vi har ett republikansk parti som är splittrat och ett demokratiskt parti som är i spillror och slagit över i extremism.

Ytterligare en konservativ domare i högsta domstolen, en flytt av den amerikanska ambassaden i Israel till Jerusalem, bättre lagar för att förhindra valfusk (förslagsvis id-krav liknande de vi har i Sverige), bättre skydd för yttrande- och religionsfriheten och en bra sjukvårdsreform är realistiska åtgärder inom de närmaste månaderna som skulle göra mig mer än nöjd när jag utvärderar första året med Trump som president.

Den tickande bomben

 

President Trump har onekligen fått en del att städa upp efter de åtta åren med Obama, inte minst på utrikesområdet. De senaste veckorna har konflikten med Nordkorea och deras kärnvapenambitioner förvärrats. President Kim Jong-un har slängt ur sig hot till höger och vänster, nu senast mot Australien, och till och med Nordkoreas tidigare allierade Kina verkar allt mer ha tröttnat på sin grannes nyckfullhet. Konflikten med Nordkorea är ju långt ifrån ny, redan 1994 höll förre presidenten Bill Clinton en presskonferens där han hyllade sin uppgörelse med Nordkorea som gick ut på att Nordkorea skulle avveckla sitt kärnvapenprogram i utbyte mot miljarder i bidrag. Nordkorea tackade och tog emot pengarna, men kärnvapnen fortsatte man likväl att utveckla.

Många har dragit paralleller till Barack Obamas presskonferens i april 2015 där han talade i positiva ordalag om sin uppgörelse med Iran. Ett Iran med kärnvapen är dock i min mening oändligt mycket farligare än ett kärnvapenutrustat Nordkorea, därför att den självbevarelsedrift som begränsar handlingsutrymmet hos Kin Jong-un inte existerar hos en iransk regim driven av islamistisk fatalism. Iran kommer inte att göra sina första provsprängningar i havet eller i någon avlägsen ödemark, Iran kommer att göra sina första kärnvapentester mot tätbefolkade israeliska storstäder. Väl medvetna om att Israels respons då sannolikt kommer att bli en ännu större kärnvapenattack som kommer att sakna motstycke i historien vad gäller civila förluster och slå Irans militärmakt i spillror. Alternativt så väljer Iran att starta ett kärnvapenkrig genom att leverera kärnvapen till islamistiska terrorister som detonerar dessa massförstörelsevapen i amerikanska och europeiska storstäder.

Hur långt fram i tiden ligger detta? Ingen vet med säkerhet. Det kan dröja fem år, det kan dröja tio år. Förhoppningsvis kommer det aldrig att inträffa, även om den nuvarande Iran-uppgörelsen är tidsbegränsad. Men för att inget katastrofalt ska inträffa krävs en radikal omsvängning i omvärldens hållning gentemot Iran. Och USA måste gå före och visa vägen. Jag är inte helt övertygad om att Donald Trump kommer att göra detta, men om han inte gör något och efterträds av en demokrat så är det kört. Demokraternas omsvängning i synen på USA som en garant för världsfreden gör mig och många med mig livrädda. Möjligtvis kan det bli så att det istället blir Israel som kommer att agera först, det är ju trots allt Israel som har mest att förlora på att Iran utvecklar kärnvapen. En israelisk militär intervention skulle förmodligen backas upp av USA, åtminstone i någon mån, men i vilken omfattning kan man bara spekulera kring. Men som sagt, i nuläget får vi hoppas att Trump i motsats till sin föregångare inser allvaret i situationen och inte låter populistisk pacifism komma i vägen för världsfreden.

Ännu mer akut är förstås situationen i Nordkorea. Exakt vilken kärnvapenkapacitet Nordkorea i dagsläget har vet ingen med säkerhet, men för varje dag som går blir situationen allvarligare. Det hela kompliceras förstås av att ett amerikanskt agerande skulle kunna få Nordkorea att hämnas genom att attackera Sydkorea eller Japan, med katastrofala konsekvenser. En förhandlingslösning är förstås att föredra om det är möjligt, men man börjar nästan få intrycket att Kim Jong-un målat in sig i ett hörn där han känner att han måste agera militärt på något sätt för att inte visa sig svag för sitt eget folk. Det har spekulerats i att ett av alternativen som Trumps administration överväger är att helt enkelt plocka bort Kim Jong-un ur ekvationen, men vilka konsekvenser det skulle få är mycket svårt att veta. En fredlig variant vore förstås att köpa ut Kim Jong-un genom att lova honom och hans närmaste en bekymmersfri tillvaro på någon tropisk söderhavsö i utbyte mot att han lämnar över styret i Nordkorea till demokratiska krafter, men det är väl tyvärr inget realistiskt alternativ.